vaknade inatt med DEN krampen i vaden. Alltså skojar ej hur ont det gjorde. Typ som livets värsta sendrag. Trodde jag skulle dö (som jag ofta tror när jag har lite ont) och lixom famlade i mörkret för att lösa situtationen. Tillslut lyckades 'strecha' ut det värsta men kände mej oerhört ynkligt och svag efter det. Vaknade dessutom imorse med känslan av att jag sprungit ett maratonlopp UTAN att strecha högervaden. Gaaaaah!!!! Tar på mej stödstrumporna nu och ser om det kan *räta till problemet*
Nu sticker jag strax till örebronx för lite qualitytime med diverse göttisar. ses där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar